Jag är kär

Ikväll, mina damer och herrar, var en mycket fin kväll. Vi var med om en helt fantastisk upplevelse, vill jag lova. En sådan där "Nu är jag hög på livet och så exalterad att jag inte kan stå still utan måste hoppa och tjoa"-upplevelse.

Okej. Det började inte bra. Vi skulle på filmfestivalbio, på Waiting for forever. När vi kom dit var det smockat med folk och vi hann inte få någon Q-lapp (en lapp som ger en viss förtur men inte garanterar att man får komma in). Så vi fick ställa oss längst bak i en lång kö, och för att göra livet lite mera jobbigt för oss så kom en kille med trumma och ställde sig precis bredvid mig och Hanna (och kön rörde sig inte framåt). För varje trumslag kändes det som att jag skulle få hjärnskakning, alternativt att huvudet skulle sprängas. Anyway, till slut kom vi framåt, och trots att någon funktionär sa att det var i princip hopplöst om man inte hade någon Q-lapp, så kom vi in. Yey!

Vi fick självklart sitta allra längst fram, för det var enda platserna som fanns kvar. Men att sitta allra längst fram här i USA, i alla fall på Metro 4, är inte som att sitta längst fram i Sverige. Man sitter väldigt nära, och bioduken är väldigt högt upp. Vilket innebär nackspärrvarning och illamående. Man måste liksom vrida hela huvudet hit och dit för att se olika delar av duken. Och underifrånperspektivet gör att alla på duken får väldigt konstiga proportioner.

Score, liksom. Eller inte.

Men där slutar det negativa, för ooooh vad bra det blev! Filmen var jättefin. Väldigt blå, som Hanna sa, och som sedan även DP:n pratade om. Och, OCH, jag säger bara Tom Sturridge... En sådan fin kille. Världens goaste rollkaraktär hade han i filmen. Ja, det var en riktigt bra filmupplevelse.

Men nu kommer vi till det riktigt roliga. När filmen var slut tänkte vi resa oss upp och gå. De gigantiska, suddiga eftertexterna var ju bara hemskt illamåendeframkallande. Men då kommer plötsligt en kille fram och säger att han ska presentera "the cast". Hanna säger typ "Tänk om Tom skulle vara här", samtidigt som jag vänder mig om och får syn på honom! Vi hade inte längre de sämsta platserna i salongen, utan de absolut bästa, för precis framför oss kommer Scott Mechlowicz (huvudrollen i Eurotrip), en till av skådisarna, DP:n och regissören OCH... Tom! För bra för att vara sant! Cirka en och en halv meter framför oss stod de, och Scott kollade mig rakt i ögonen flera gånger och Tom var så otroligt söt där han stod och verkade blyg. Det blev en Q&A (frågor och svar) med många skratt. Och eye candy.

Världens finaste Tom.

Scott Mechlowicz

Efteråt tog Hanna mod till sig och skaffade autografer från både Scott och Tom. Hon talade om för dem hur bra hon tyckte dem var. Själv stod jag bredvid med mungiporna vid öronen och en extremt lycklig känsla. Vi spanade på dem en lång stund innan vi skuttade hem. Jag är kär! Haha.

Score.