Drömde jag det där?

Har varit hemma länge nu. Länge. Liksom klivit raka vägen in i mitt gamla vanliga liv. Inget större fel på det. Ganska fint många gånger faktiskt. Fast jag känner ändå att jag behöver ännu en förändring. Så småningom. Orkar inte ta tag i det för tillfället bara. Trivs just nu ganska hyggligt med att hänga med pensionärer, tjäna lite pengar och så njuta av sommaren på olika vis. Sola och bada och sådant där.

Sa ju att jag tänkte lägga ner filmkarriären nu och satsa på något annat. Så att säga. Men hux flux så halkade jag på ett bananskal in i filmbranchen ändå, och då då kan man ju inte tacka nej. Obetald kortfilmsinspelning i Stockholm där jag får vara scripta eller produktionsassistent. Jag hoppas på det senare. Läskigt men kul. Självklart har jag Sofia att tacka för bananskalet. Och för knuffen som fick mig att halka. Jag tror fortfarande inte på någon framtida filmkarriär för min del, men detta ska bli himla roligt i alla fall. Och läskigt. Och roligt...

Men innan dess blir det Gatufest i Sundsvall (wohoo!), Västkustsemester, teater, Pridefestival och en massa jobb förstås. Och ja, hänga med en del fint folk. Och ja, fortfarande en viss saknad av Santa Barbara-livet och folket förstås. Fast det där har inte riktigt hunnit ikapp mig ännu tror jag. Var jag verkligen där på riktigt? Eller var det bara en lång, fin dröm?

Detta är en av de nya vänner jag fått sedan jag kom hem till Sverige igen. Seriously.

Å andra sidan

Känner att jag var onödigt negativ igår natt. Visst saknar jag Santa Barbara och allt och alla som fanns där något enormt, men det finns mycket som är helt underbart med att vara hemma också. Som att äta pappas mat. Spendera en helkväll med världens bästa Maria, Richard och min ex. sambo. Gå på promenad med Ylva-Li och prata om allt mellan himmel och jord. Bli ompysslad av mamma. Äta Edsken-pommes. Och mycket mera. Imorgon bär det av söderut för lite 50-årsbarty med finfina släktingar.

Igår var det studentbal i Hofors. Visst är Ylva-Li fiiiiin!!!

Hemma?

Hemma. Eller? Att plötsligt befinna sig mitt i ett lummigt sommarsverige är en sådan omställning så ni kan knappast föreställa er. Att det är sommar är förstås inget nytt, men här. På denna sida av jorden. Bland kohagar och svenska skogar. Det är så konstigt.

Jag kom hem i tisdags. Och nu fungerar inte mitt huvud. Tror det kallas jetlag. Kämpar för att hålla mig vaken om kvällarna. Klarade mig till sisådär 20.30 ikväll. Då tvärslockande jag på soffan, för att sedan vakna drygt två timmar senare, grinig som en bitter gammal get. Jaja, så kan det gå.

Allt är konstigt och upp-och-ner. Det är många här i Sverige som jag längtat oerhört efter, och som det är underbart att få träffa nu. Men det finns någonting i mig, ett hål eller en klump, jag är inte riktigt säker på vilket. Saknad. Här kommer några bilder från sista tiden i underbara SB.

Det känns konstigt att plötsligt sitta i köket i Barkhyttan och ha familjemiddag med min biologiska familj. Inte hela då förstås, men ändå.

Det känns konstigt att gå till bussen samma väg som jag gått sjuttioelvatusen gånger i mitt liv.

Det känns konstigt att bli frågad om jag vet var Coop Extra i Hofors ligger.

Det känns konstigt att vakna på morgonen och inse att man inte delar rum med någon.

Det känns konstigt att doppa fötterna i Dammsjön.

Det känns konstigt att vara här.

Fint på många vis, men konstigt.

Får plötsligt för mig att jag är sugen på en sväng till State Street. Får en klump i magen när jag inser att det inte går.

Saknar Santa Barbara.

Min Haleyfamilj.

Amerikanerna.

Zoe.

DAC-lab.

Hamnen.

Min lilla sovhörna.

Haley House.

The Habit.

State Street.

Skolan.

Urban Outfitters.

Bergen.

Lektionerna med Curtis och Colin.

Alla filmproduktionsnördar.

Kvällspromenaderna.

Open mic.

Bridges.

Cliff.

Sandra.

Beer pong.

Att stampa med Leroy.

Att dansa Vänner-danserna med Hanna och Tina.

Att lära Cliff svenska.

Att busa med Zoe.

Att ha en roommate.

Att folk pratar engelska.

Tja, kort och gott; jag saknar det mesta.

Till och med trapporna.

Och Mr. Spider.

Saknar så det gör ont! (Inte Mr. Spider.)

 
Men nu är det dags att sluta klaga. För tillfället i alla fall. Finns ju saker som jag inte längre måste sakna nu. Som att skratta med min underbara lillasyster. Eller att sova på en tempurmadrass. Det är nog dags för det nu. Godnatt!

Farväl

Hejdå. Adios. Bye bye. Farväl. Bara två och en halv timme tills vi lämnar vårt underbara Santa Barbara. Sorgligt! De senaste dagarna har innehållit en massa sådana där så kallade hejdå. Usch och fy.

Jag lägger upp bilder på det så småningom. Men då kommer jag vara tillbaka i Sveriget. Efter att helt obeskrivligt, fantastiskt roligt år i Kalifornien.

Puss

Det ligger i luften

De senaste dagarna har innehållit... äsch, lite av varje. Beerpongturnering i Haley House. Roligt. Ljusblå naglar. Göra stan. Krångel. Plump. Bio (Robin Hood = dålig). Lunch med fina Katie och Cliff. Körsbär och jordgubbar. Mingel. Farväl till fint folk. Hoppa. Vara ledsna. Kärlek.

Försöker att njuta av de sista dagarna i paradiset. Men det är lite småsvårt. Alla är lite dämpade, så att säga. Zoe känner nog av sig att något är på gång, för hon har varit extra sällskaplig senaste veckan. Alltså åt det extrema hållet.

Nu har familjen Haley bara en dag kvar i Santa Barbara tillsammans. Buhuuuu.

Turbulens

Dagarna går. Fort! På tok för fort. Det händer mycket skoj. Men så fort det inte händer något, då kryper klumpen i magen fram. Vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte vill inte. Vill inte åka hem. Inte än. Vill inte lämna mitt paradis. Vill inte splittra vår lilla Haleyfamilj. Vill inte behöva sakna alla fina människor här. Ni kanske tänker "men vi då!". Men skillnaden är att er längtar jag efter, medan folket här kommer jag sakna. Skillnad. Många kommer jag kanske aldrig se igen. Fy farao.

Turbulens i hjärta och sinne nu. Men jag borde verkligen inte sitta och klaga. Dessa känslor beror ju på att jag haft ett helt underbart fantastiskt år. Liksom obeskrivligt.

By the way. Ifall ni har tråkigt någon gång, lyssna på detta:
http://www.youtube.com/watch?v=rDBL0OrvK-Y

"På den översta sidan, och den ena sidan och den andra sidan, är det bara hår. Det heter kohår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör."

Graduation

Foto av Linnea. Fler bilder kommer längre ner. Ni kan ju skippa rabblet emellan ifall ni vill. Hoho.

Igår var då vår stora dag. Som en snubbe på skolan sa. Som jag redan berättat så började dagen med photo shoot och rehearsal. Efter lunch/middag blev det då dags för en till liten fotografering med IBS. Denna gång på skolan, iklädda våra sopsäckar och vackra hattar. Ojoj vad flummigt det kändes.

Efter att ha smilat där en stund gick vi på samlingen inför graduation. Ställde upp oss i ett långt led och flummade lite. Hanna blev plötsligt kissnödig, och eftersom ledet inte rört sig på väldigt länge så tänkte vi att det var nog ingen fara ifall hon rusade in på toaletten. Jag antar att ni kan gissa vad som hände? I samma stund som Hanna sprang innanför dörren på en byggnad så började alla röra sig framåt. Snabbt. Woops. Jag gick med en bit men framme vid ett hörn stannade jag och lät folk gå förbi. Tillslut ser jag Hanna komma kutande, vilket är en ganska rolig syn i graduationkläder. Men. Hon kom fram lagom när alla gått förbi. Precis alla. Så vi var absolut sist.

När alla spatserat in och satt sig hölls förstås några tal. Under tiden bläddrade jag och Hanna igenom broschyren och letade efter våra namn. De fanns inte med. !!! Vi letade igen. Och igen. Och för säkerhets skull lite till. Men nej. Våra namn fanns inte med bland dem som skulle ta graduation. Woops. Tänkte att det kanske var för att vi bara är IBS certitifikatstudenter, men vi hittade namn på typ alla andra IBS:are som var där. Woops. Kände mig som en råtta som inte borde vara där. Blev sur på IBS och deras representant. Vi hade ju varit på möte och fixat allt, men tydligen inte ändå. Blev orolig. Vi satt ju allra längst bak, så vi skulle ju få gå upp allra sist på scenen. Tänk om de beräknat exakt hur många certificate covers de skulle dela ut, och när vi kliver upp på scenen så kanske dem är slut? Blir jättepinsamt. Oh no.

Tillslut blev det i alla fall våran tur att entra scenen, och det fanns gott om covers kvar. Ursäkta min svengelska som ploppar upp ibland förresten. By the way liksom. Haha. Som tur var så kom två personer bakom oss, så vi slapp vara allra, allra sist. På lappen man skulle lämna fram till den festliga gubben skulle man skriva det namn man ville att han skulle läsa upp. Vi hade skrivit Hanna Haley Hansson och Moa Haley Nilsson. För att hedra vår lilla Haleyfamilj liksom.  Resterande i Haleyfamiljen var en riktigt högljudd fanclub i publiken när våra namn lästes upp. Sandra, Emma, Dennis och Andrew skrek nog lite också. Blev fotograferade med en gubbe och rött fodral innan man klev ner från scenen och gick tillbaka till sin plats.

All personal i riktigt roliga graduationkäder ställde sedan upp sig så att de bildade en "korridor" som vi fick gå igenom. Hanna hälsade på Davega; "Tjena brorsan!". Sen var det slut. Då lullade vi omkring där, minglade så att säga. Var allmänt glada. Pratade med Bieber, vår fantastiska lärare. Han sa att han skulle sakna att ha oss som elever, och han tyckte att vi måste emaila honom och berätta när vi pysslar med framtida filmprojekt/studier. Söta Bieber. Vi kramade och snackade med en massa folk. Choke-a-bitch-Andrew. En ryss. Yuri. Ross som brukar spela på open mic. Med flera. Åååh, det var en fin stund. Tillslut, när typ alla gått, så minglade vi hemåt. Fortfarande iklädda våra sopsäckar. Folk i bilar vinkade och cyklister och gångare ropade congratulations.

Oh fy vad mycket jag skriver. Här kommer i alla fall några fler bilder som Linnea plåtat.

Man kände sig både glad och ledsen efter graduation. Senare på kvällen blev det förstås barty.

Idag har vi varit på lunch ute på Peppers Estate i Montecito. Dave äger stället, och det är typ en gammal herrgård där det nu bor kanske sex gamla rika pensionärer. Det var inte så jätteflott dock. Vi fotograferades lite mera, men inte till katalogen denna gång. Lunchade. Fick diplom från IBS. En som heter Camilla som kommer från IBS och varit med även under fotograferingarna var hur trevlig som helst. Jag och Hanna pratade lite med henne om alla missförstånd under graduation, och redde ut det hela. Det var inget fel med att vi gick på ceremonin i alla fall. Vi skulle haft gold tassels men dem behövde man ansöka om innan. Vilket är information som vi inte fått. Ett email med information om allt inför graduation ska tydligen ha gått ut till alla, men vi har inte fått det. Därav alla missförstånd. Men nu är det utrett och känns bra.

För vi har tagit graduation, för vi har tagit graduation, för vi har tagit gradua-a-tion. Fy fan vad vi är bra!

Haha.

IBS photo shoot och graduation rehearsal

Dagen började tidigt. På tok för tidigt. Med att fixa till sig själv en aning och att stöka undan det värsta i köket. Klockan åtta stormade fyra babbliga damer in och vi i Haleyfamiljen fick posa och smila upp oss lite här och var i/utanför vårat hus. Flummigt. Men vad gör man inte för pengar? Nu kan man ju skriva fotomodell på sitt CV också. Haha. Skojar alltså. Jag blev förresten kallad för Mio av fotografen. Mio?

Direkt efter photo shooten drog jag och Hanni iväg på graduation rehearsal. Det var inte så komplicerat. Gå lite hit, gå lite dit, sitt ner, stå upp, gå upp på scenen, stanna vid varje kryss, lämna namnlapp, "Choke a bitch" ropade en välbekant figur från publiken, låtsas ta emot diplomfodral, gå tillbaka... En gubbe som Hanna tyckte såg festlig ut skulle läsa våra namn i mikrofonen, men han kunde inte uttala mitt utan jag blev för andra gången idag kallad för Mio. Men whatever. Orkade inte rätta honom, fast han bad om det.

Efteråt blev det dock pinsamt. Och irriterande. IBS representant hade talat om för oss att eftersom vi gjorde honor roll förra terminen (hade GPA på minst 3,5) så skulle vi få en gold tassel till våra hattar. Så vi ställde oss i kön för att hämta sådana, men när vi kom fram fanns inte våra namn på listan. Pinsamt. Hade ju inte brytt mig om den där guldtofsen (som snarare var gul) om det inte vore för att jag stått och köat och massa folk tittade på när jag blev nekad min tofs. Gruff. Efteråt gick vi tillbaka och frågade hur det var egentligen, men de blev mest sura och sa att de aldrig hört talas om Sharri Tucker. Jaja. Den svarta tofsen är mycket snyggare. Men jag stör mig på att jag var värd guldtofsen.

Typ såhär cheesy fick vi vara idag. Haha.

Bertil Rebell

Tja, alltså. De bilder jag lägger upp nu är ocropade, oredigerade och framförallt... oprofessionella. Heh. Bertil Rebell (ja, det är min rebells namn, och hans gudfar får en del credit för det namnet) har skött sig finemang, men själv är man lite bakom flötet när det gäller high tech-kameror som min BR. Fick ju skönheten igår, och har inte hunnit lära mig än hur man gör. Klickar lite på alla knappar. Typ. Mest på auto. Än så länge. För allt det andra tar lite tid att lära sig. Men i alla fall, här kommer några av mina första testbilder.

Igår kväll skulle vi på fest. Men grabbsen var sega så det blev inget. Istället skapade vår kreativa lilla Haleyfamilj två stycken filmer. Oooh så roligt! En fransk och en skräckis. Sen bombarderade vi hallen med massa madrasser igen, och hade en mysig "sleep over" tillsammans. Kikade på en bit av Alice in wonderland.

Linnea fick spela död i skräckisen. Vad tycks om vårat ketchupblod? Detta är filmer på hög nivå vi snackar om. Typ. Hehe. Trots att vi filmade med super-BR så blev kvaliteten inte så mycket att hänga i granen, för jag har ännu inte lärt mig hur man gör. Men det kommer. 

Tina i vårat älskade DAC.

Hanna redigerar våra nya filmer. Trivs som fisken i vattnet med Final Cut i DAC. När vi skulle gå gick Hanna runt och sa "Good work" till många av datorerna. Ian såg lite fundersam ut, och Tina förklarade vad hon höll på med.

"She's saying goodbye to DAC." - Tina

"Oh, haha, it's been a love/hate relationship, right?" - Ian

Ikväll var vi på Showcase. SBCC:s variant av Oscarsgalan. Ungefär. Det var skoj. Hanna och Sandra posar utanför. Efteråt blev det dock deppdeppilideppdepp av mig. Fyyy vad sorgligt det känns. Har sagt farväl till DAC och förmodligen sett många människor för sista gången. Buhuu.

Där inne gömmer sig DAC.

När vi kom hem ikväll drog jag och Hanna iväg för att hinna en liten stund av Open Mic. Linnea var där ensam, men njöt som attan. Ja alltså, hon var ju inte ensam. Det var massor med folk där. Mys. Sorg. Snart slut. Efteråt gick vi för att hämta Linneas cykel, och då får vi syn på supersöta Brennan som brukade spela på Open Mic ofta förut. Linnea fotograferade och sen vågade vi oss fram och prata lite med honom. Han är sååå gullig.

May Gray brukar de säga här, men det verkar inte stämma så bra. Det var grått för ett par dagar sen, men nu har en ohygglig värmebölja infunnit sig. Jag solade i sisådär tio minuter idag, längre än så stod jag inte ut. Det är såpass varmt att jag gick ute med bara linne och shorts fortfarande vid 21.30 ikväll. Skönt. Men nu känner jag att jag bara babblar på. Jag har egentligen ganska mycket att säga, men istället säger jag... bara massa babbel. Jag är mycket, mycket trött. Det har varit en fin dag. Men sorglig också. Imorgon kommer en fotograf hit och plåtar oss för IBS redan vid 07.30 på morgonen. Oboy. Dags att skölja av värmeböljans svett och krypa till kojs.

PS. Jag älskar min BR.