Äta bör man

Jag längtar efter en sådan där dag när man inte vet riktigt vad man ska göra. Man är helt ledig och kan göra vad man vill eller ingenting. Kanske det blir någon sådan dag om ett år eller så. För just nu är livet så gott som schemalagt ett bra tag framöver. Men visst är det roligt också att ha mycket för sig och flänga hit och dit.

Mitt kära arbete kommer jag att sakna, även om jag just nu skulle vilja ägna lite mindre tid där och hinna njuta mer av den svenska sommaren. I helgen tillbringade jag alldeles för mycket tid i kvava höghus och alldeles för korta stunder med mina goa släktingar. Fast en del sol och bad hanns ju med i alla fall.

Idag har jag vaccinerat mig mot både hepatit och TBE, och jag måste erkänna att jag blir fånigt glad över att jag har så mycket lättare att ta sprutor nu för tiden.

På kvällens dagordning står att göra slingor på söstra mi, samt att packa för en knapp vecka. Att slösa pengar är verkligen ingen bra idé i nuläget, med tanke på att det kan bli ganska knapert där borta i Amerika. Men att ställa in en sedan månader tillbaka planerad tripp till Sundsvalls gatufest skulle kännas riktigt surt. Och vi kommer ju ändå ha gratis boende och kunna äta billigt, så vi tutar och kör helt enkelt. Äta bör man, men som fattig student kan man ju köra på havregrynsgröt och nudlar rätt ofta. Så gatufesten tänker vi unna oss, och innan den blir det dessutom ännu ett besök till Stockholm för att gå på IBS-möte inför studierna samt att se Figaros bröllop igen.

Måste också säga att äpplena (äpplen är det nya päronen, skapat av Simon sommaren 2008) varit riktigt bussiga och lagt upp en USA-budget, så att jag fick lite ordning på alla nuffror. Det kommer att gå på ett eller annat vis.

Hopp och lek, gott folk! Snart blir det flänga av!

Haley House

Där ska vi bo! I precis det där lilla huset!

När vi fick hem hyreskontrakt förra veckan där det stod att vi fått ett dubbelrum i Haley House förstod vi inte riktigt vad det innebar. Men det är alltså ett litet hus på West Haley street som vi kommer att dela med fyra andra tjejer. Hihi, det kommer nog att bli skoj!

Gräset är fint här, men...

Jag får mycket post nuförtiden. På ett kuvert som droppade in stod det Stockholms Stadsteater. Vad kunde nu detta vara? Jo, det var lite extra lön, semesterersättningen närmare bestämt, sedan jag jobbade som barnvakt med Stadsteatern som arbetsgivare. Det var ju endast några få hundralappar, men ändå en trevlig överraskning. Men det roligaste var att det stod såhär på lönespecifikationen:

"Gräset är grönt där man är, bara man vattnar det."

På den tiden vi hade ett grupprum i gymnasiet hade vi en presentation av oss på dörren. Där skrev jag bland annat mottot "Gräset är fint här". Jag står fortfarande fast vid detta, i alla fall att man ska ha denna positiva inställning, men jag tror nog att gräset är väldigt fint där på andra sidan jorden också. Och hur ska man få veta, om man aldrig testar?

Nej jag har inte medverkat i något folkmord

Resan är bokad. Hyreskontraktet är påskrivet (tyvärr: vi blev ganska lurade). Visumet är ordnat. Det började kännas som att det mesta var ganska klappat och klart ändå, men när man kommer hem och finner en räkning som är väldigt mycket fetare än väntat, ja då känns det plötsligt som att ha kraschlandat i en betongvägg.

Intervjun på ambassaden var kort och smärtfri, även om väntetiden var desto plågsammare: FYRA timmar var vi utanför och inne på ambassaden för en intervju på max två minuter! Vi hade åkt och spanat in ambassaden kvällen före intervjun för att vara säkra på att hitta, och det var inte så svårt. Höga stängsel, tunga portar, övervakningskamera och en vakt. Embassy United States of America. När vi kom dit dagen efter, en varm solig morgon, möttes vi dessutom av en cirka tjugo meter lång kö. Så det var bara att vänta. Och när vi väl hade kommit igenom säkerhetskontrollen väntade ytterligare en kö för att lämna in alla sina papper, samt ett par timmars tummrullande i ett överbefolkat väntrum. Stackars Maria, som följt med oss till Stockholm och nu fick en lååång stund för sig själv inne i stan.

Det var nog tur att det bara var på blanketterna vi fick fylla i sådant som om vi hade kidnappat något amerikanskt barn, deltagit i något folkmord eller arbetat som prostituerad. Hade dem frågat mig det muntligt hade jag nog haft svårt att hålla mig för skratt. Men den så kallade intervjun bestod enbart i att få tillbaka mina papper, svara på vad jag gjort sedan studenten, om jag var utbildad inom vården och om jag planerade att åka hem efter studierna i USA. Nu, ett par dagar senare, kom visumet med posten.

Men nu dök det som sagt även upp en räkning som jag inte var ensam om att chockeras av. Blir så arg och ledsen. Min hjärna knakade i fogarna redan innan detta, nu brakar den nog snart sönder. Men vi måste lösa det! Tänker man bort de ekonomiska (stora) problemen så känns det ju ändå väldigt skoj att dra iväg till Santa Barbara.

Jag har lite svårt att uppbringa någon positiv känsla just nu, men jag tror ändå på att avsluta med något glatt. De två dygnen i huvudstaden var i alla fall helt fantastiska! På måndagskvällen gick vi på puben Engelen i Gamla stan och lyssnade på Lars Eriksson. Mysfaktorn var i topp, åh vad det var härligt. Och Hanna tog tillslut modet till sig att våga säga till Lars hur bra hon tycker han är, vilket var dagens goda gärning enligt mig. Både för Lars och för henne själv.
På tisdagskvällen blev det parkteater i Kista, med den enastående Johannes Bah Kuhnke i rollen som greven i denna uppsättning av Figaros bröllop. Försök att själv tänka dig in i denna känsla: man sitter på en picknickfilt uppladdad med jordgubbar och annat gott, tillsammans med sina bästa vänner en varm sommarkväll i Stockholm, och ansiktet täcks av världens bredaste smile och ett stort antal skratt medan man ser sin största idol live. Det ni, det är lycka!

En härmapa som jag är använder jag samma citat som mina kära vänner:

”Stå inte där och prassla.”

För att undvika missförstånd

Jag vill bara meddela alla* mina läsare om att jag och den andra tokstollan fortfarande befinner oss i det lilla europeiska landet där isbjörnar springer på gatorna. Vi "emigrerar" inte förrän den sjunde augusti detta år. Om nu inte amerikanska ambassaden nobbar oss och vägrar utfärda visum, då kan det bli lite knepigt... Vi ska besöka nämnda ambassad i Stockholm i övermorgon för en intervju, sen får vi se vad som händer. Men så vitt jag vet har vi inte gjort några dumheter (ur visumperspektiv), så vi borde klara oss med skinnet i behåll och rätten att studera i Amerika.

*Jag antar att jag har väldigt många läsare vid det här laget ;P

Det var en gång...

… två töser vid namn Moa och Hanna som kom på att de ville ge sig ut på äventyr. De ville fara högt i skyn över Atlantens djupa vatten till det spännande Amerika, och vad som hägrade i deras drömmar var den mäktiga, mysiga, mångkulturella miljonbefolkade ön Manhattan. Där hade de en gång varit på ett litet, men oh så roligt, äventyr tillsammans med en tredje tös och nu ville de tillbaka. De ville arbeta eller studera, testa ett helt annat liv än vad de var vana vid i den lilla hålan Hofors, där de spenderat alla sina tjugo år, mer eller mindre.

I sitt sökande efter en tänkbar sysselsättning på äventyret, fann dock töserna något som ändrade deras planer. De hittade en ettårig utbildning inom film- och TV-produktion, som verkade så rolig att de inte kunde motstå att söka den. Vilken toppensysselsättning på ett äventyr, tänkte töserna. Men denna utbildning fanns inte i närheten av Manhattan, utan istället på Amerikas varma, vackra, växtliga västkust.

California here we come!