Nej jag har inte medverkat i något folkmord

Resan är bokad. Hyreskontraktet är påskrivet (tyvärr: vi blev ganska lurade). Visumet är ordnat. Det började kännas som att det mesta var ganska klappat och klart ändå, men när man kommer hem och finner en räkning som är väldigt mycket fetare än väntat, ja då känns det plötsligt som att ha kraschlandat i en betongvägg.

Intervjun på ambassaden var kort och smärtfri, även om väntetiden var desto plågsammare: FYRA timmar var vi utanför och inne på ambassaden för en intervju på max två minuter! Vi hade åkt och spanat in ambassaden kvällen före intervjun för att vara säkra på att hitta, och det var inte så svårt. Höga stängsel, tunga portar, övervakningskamera och en vakt. Embassy United States of America. När vi kom dit dagen efter, en varm solig morgon, möttes vi dessutom av en cirka tjugo meter lång kö. Så det var bara att vänta. Och när vi väl hade kommit igenom säkerhetskontrollen väntade ytterligare en kö för att lämna in alla sina papper, samt ett par timmars tummrullande i ett överbefolkat väntrum. Stackars Maria, som följt med oss till Stockholm och nu fick en lååång stund för sig själv inne i stan.

Det var nog tur att det bara var på blanketterna vi fick fylla i sådant som om vi hade kidnappat något amerikanskt barn, deltagit i något folkmord eller arbetat som prostituerad. Hade dem frågat mig det muntligt hade jag nog haft svårt att hålla mig för skratt. Men den så kallade intervjun bestod enbart i att få tillbaka mina papper, svara på vad jag gjort sedan studenten, om jag var utbildad inom vården och om jag planerade att åka hem efter studierna i USA. Nu, ett par dagar senare, kom visumet med posten.

Men nu dök det som sagt även upp en räkning som jag inte var ensam om att chockeras av. Blir så arg och ledsen. Min hjärna knakade i fogarna redan innan detta, nu brakar den nog snart sönder. Men vi måste lösa det! Tänker man bort de ekonomiska (stora) problemen så känns det ju ändå väldigt skoj att dra iväg till Santa Barbara.

Jag har lite svårt att uppbringa någon positiv känsla just nu, men jag tror ändå på att avsluta med något glatt. De två dygnen i huvudstaden var i alla fall helt fantastiska! På måndagskvällen gick vi på puben Engelen i Gamla stan och lyssnade på Lars Eriksson. Mysfaktorn var i topp, åh vad det var härligt. Och Hanna tog tillslut modet till sig att våga säga till Lars hur bra hon tycker han är, vilket var dagens goda gärning enligt mig. Både för Lars och för henne själv.
På tisdagskvällen blev det parkteater i Kista, med den enastående Johannes Bah Kuhnke i rollen som greven i denna uppsättning av Figaros bröllop. Försök att själv tänka dig in i denna känsla: man sitter på en picknickfilt uppladdad med jordgubbar och annat gott, tillsammans med sina bästa vänner en varm sommarkväll i Stockholm, och ansiktet täcks av världens bredaste smile och ett stort antal skratt medan man ser sin största idol live. Det ni, det är lycka!

En härmapa som jag är använder jag samma citat som mina kära vänner:

”Stå inte där och prassla.”