Å andra sidan

Känner att jag var onödigt negativ igår natt. Visst saknar jag Santa Barbara och allt och alla som fanns där något enormt, men det finns mycket som är helt underbart med att vara hemma också. Som att äta pappas mat. Spendera en helkväll med världens bästa Maria, Richard och min ex. sambo. Gå på promenad med Ylva-Li och prata om allt mellan himmel och jord. Bli ompysslad av mamma. Äta Edsken-pommes. Och mycket mera. Imorgon bär det av söderut för lite 50-årsbarty med finfina släktingar.

Igår var det studentbal i Hofors. Visst är Ylva-Li fiiiiin!!!

Hemma?

Hemma. Eller? Att plötsligt befinna sig mitt i ett lummigt sommarsverige är en sådan omställning så ni kan knappast föreställa er. Att det är sommar är förstås inget nytt, men här. På denna sida av jorden. Bland kohagar och svenska skogar. Det är så konstigt.

Jag kom hem i tisdags. Och nu fungerar inte mitt huvud. Tror det kallas jetlag. Kämpar för att hålla mig vaken om kvällarna. Klarade mig till sisådär 20.30 ikväll. Då tvärslockande jag på soffan, för att sedan vakna drygt två timmar senare, grinig som en bitter gammal get. Jaja, så kan det gå.

Allt är konstigt och upp-och-ner. Det är många här i Sverige som jag längtat oerhört efter, och som det är underbart att få träffa nu. Men det finns någonting i mig, ett hål eller en klump, jag är inte riktigt säker på vilket. Saknad. Här kommer några bilder från sista tiden i underbara SB.

Det känns konstigt att plötsligt sitta i köket i Barkhyttan och ha familjemiddag med min biologiska familj. Inte hela då förstås, men ändå.

Det känns konstigt att gå till bussen samma väg som jag gått sjuttioelvatusen gånger i mitt liv.

Det känns konstigt att bli frågad om jag vet var Coop Extra i Hofors ligger.

Det känns konstigt att vakna på morgonen och inse att man inte delar rum med någon.

Det känns konstigt att doppa fötterna i Dammsjön.

Det känns konstigt att vara här.

Fint på många vis, men konstigt.

Får plötsligt för mig att jag är sugen på en sväng till State Street. Får en klump i magen när jag inser att det inte går.

Saknar Santa Barbara.

Min Haleyfamilj.

Amerikanerna.

Zoe.

DAC-lab.

Hamnen.

Min lilla sovhörna.

Haley House.

The Habit.

State Street.

Skolan.

Urban Outfitters.

Bergen.

Lektionerna med Curtis och Colin.

Alla filmproduktionsnördar.

Kvällspromenaderna.

Open mic.

Bridges.

Cliff.

Sandra.

Beer pong.

Att stampa med Leroy.

Att dansa Vänner-danserna med Hanna och Tina.

Att lära Cliff svenska.

Att busa med Zoe.

Att ha en roommate.

Att folk pratar engelska.

Tja, kort och gott; jag saknar det mesta.

Till och med trapporna.

Och Mr. Spider.

Saknar så det gör ont! (Inte Mr. Spider.)

 
Men nu är det dags att sluta klaga. För tillfället i alla fall. Finns ju saker som jag inte längre måste sakna nu. Som att skratta med min underbara lillasyster. Eller att sova på en tempurmadrass. Det är nog dags för det nu. Godnatt!