Jag är kär

Ikväll, mina damer och herrar, var en mycket fin kväll. Vi var med om en helt fantastisk upplevelse, vill jag lova. En sådan där "Nu är jag hög på livet och så exalterad att jag inte kan stå still utan måste hoppa och tjoa"-upplevelse.

Okej. Det började inte bra. Vi skulle på filmfestivalbio, på Waiting for forever. När vi kom dit var det smockat med folk och vi hann inte få någon Q-lapp (en lapp som ger en viss förtur men inte garanterar att man får komma in). Så vi fick ställa oss längst bak i en lång kö, och för att göra livet lite mera jobbigt för oss så kom en kille med trumma och ställde sig precis bredvid mig och Hanna (och kön rörde sig inte framåt). För varje trumslag kändes det som att jag skulle få hjärnskakning, alternativt att huvudet skulle sprängas. Anyway, till slut kom vi framåt, och trots att någon funktionär sa att det var i princip hopplöst om man inte hade någon Q-lapp, så kom vi in. Yey!

Vi fick självklart sitta allra längst fram, för det var enda platserna som fanns kvar. Men att sitta allra längst fram här i USA, i alla fall på Metro 4, är inte som att sitta längst fram i Sverige. Man sitter väldigt nära, och bioduken är väldigt högt upp. Vilket innebär nackspärrvarning och illamående. Man måste liksom vrida hela huvudet hit och dit för att se olika delar av duken. Och underifrånperspektivet gör att alla på duken får väldigt konstiga proportioner.

Score, liksom. Eller inte.

Men där slutar det negativa, för ooooh vad bra det blev! Filmen var jättefin. Väldigt blå, som Hanna sa, och som sedan även DP:n pratade om. Och, OCH, jag säger bara Tom Sturridge... En sådan fin kille. Världens goaste rollkaraktär hade han i filmen. Ja, det var en riktigt bra filmupplevelse.

Men nu kommer vi till det riktigt roliga. När filmen var slut tänkte vi resa oss upp och gå. De gigantiska, suddiga eftertexterna var ju bara hemskt illamåendeframkallande. Men då kommer plötsligt en kille fram och säger att han ska presentera "the cast". Hanna säger typ "Tänk om Tom skulle vara här", samtidigt som jag vänder mig om och får syn på honom! Vi hade inte längre de sämsta platserna i salongen, utan de absolut bästa, för precis framför oss kommer Scott Mechlowicz (huvudrollen i Eurotrip), en till av skådisarna, DP:n och regissören OCH... Tom! För bra för att vara sant! Cirka en och en halv meter framför oss stod de, och Scott kollade mig rakt i ögonen flera gånger och Tom var så otroligt söt där han stod och verkade blyg. Det blev en Q&A (frågor och svar) med många skratt. Och eye candy.

Världens finaste Tom.

Scott Mechlowicz

Efteråt tog Hanna mod till sig och skaffade autografer från både Scott och Tom. Hon talade om för dem hur bra hon tyckte dem var. Själv stod jag bredvid med mungiporna vid öronen och en extremt lycklig känsla. Vi spanade på dem en lång stund innan vi skuttade hem. Jag är kär! Haha.

Score.

Skrynklor

Evelina städar/rensar/besiktigar våran garderob.

"Du måste bli bättre vän med strykjärnet." - Evelina till Hanna
"Du, vi har inget förhållande alls." - Hanna

New York City, here we come!

Nu är det bokat och klart! Över spring break åker jag, Hanna och Evelina till the big apple. Wiiiii!!!

Julianne Moore

Ikväll bar det av till Arlington Theatre för att se Julianne Moore ta emot the Montecito Award. Det var det eventet vi fick gratisbiljetter till av skolan. När vi stod och köade kom hon och skuttade ut på röda mattan, och sprang runt och skakade hand med folk som stod utanför. Själva eventet var lite för långt men intressant och roligt. Julianne var riktigt skön, skrattade och skämtade en massa. Gubben som intervjuade henne hade dock ett högt, väldigt udda och lite läskigt skratt som han fyrade av väldigt ofta. Vi fick se en massa klipp från filmer hon varit med i, och så pratade hon om allt möjligt och "avslöjade hemlisar". De visade dock inget från The shipping news (Sjöfartsnytt heter den väl på svenska?), som är lite av en favoritfilm som hon är med i.

Summan av kardemumman; det var roligt. På lördag hänger vi vid röda mattan igen för att försöka få se Colin Firth. Men det blir till att bara hänga utanför, för sjuttio dollar är att ta i lite granna för att gå in på eventet.

Nu är det långhelg. Hoj!

Fru Roberts i Santa Barbara

Julia Roberts hade igår gått in bakvägen och inte ställt upp på några fotografier. Hon var där för att hennes man hade gjort cinematographyn i dokumentären som visades. Men idag när Evelina och hennes kompisar satt och åt frukost på D'Angelos, då sitter minsann fru Roberts där och äter ett par bord bort. Jahapp. Där ser man. Lite coolt.

Addicted

Jag hade ett kilo svensk choklad (Fazer förstås). Det har gått tre och en halv vecka. Nu är det bara cirka 235 gram kvar... Och snart inte ens det. Can't help it.

Rätt och fel

Som många vet är jag inget stort fan av att fatta beslut. Att göra val här i livet är ju så himla svårt, i alla fall för en sådan grubblare som mig. Ibland önskar jag nästan att jag var som någon av dem i kristna gänget, vars föräldrar bestämmer allting om vad de ska göra i livet. Fast självklart önskar jag inte det egentligen. Jag vet ju sällan vad jag vill, men däremot vet jag ganska ofta vad jag inte vill. Jag har världens bästa föräldrar som stödjer mig hur jag än gör med saker och ting.

Ibland blir det man väljer så himla rätt, och ibland blir det förstås bara fel. Det bästa är väl att följa den så kallade magkänslan, även om det kan vara väldigt svårt ibland att begripa vad magen känner. Vad det gäller kursval så känns bytet från Directing till Screenwriting väldigt rätt. Det uteblivna bytet från Documentary till Color correction däremot, tveksamt. Hade nog varit både softare och roligare och mer lärorikt på color correction. Men man kan ju inte välja rätt alla gånger.

Ikväll skulle vi gå på basket på skolan. Men sedan hörde vi talas om att Julia Roberts och Emile Hirch skulle komma till en film på Arlington ikväll. Så vi struntade i basketen och gick dit istället, jag, Hanna och Linnea. Meeen, det blev en himla massa väntande vid sidan om en kö som försvann ut i evigheten, och sedan insåg vi att Julia nog inte skulle gå på röda mattan, i alla fall inte på ett bra tag, för det var nästan tomt där runtomkring. Vi pallade inte kön, det kändes inte riktigt värt det, så vi gick hem igen. Jaja, det blev en kvällspromenad i alla fall. Imorgon ska vi dit och se Julianne Moore.

Idag har vi förresten haft munkkalas med Sandra. Och spelat pingis. Dagens låt: Svettlöken Åke.

Ett rätt val var i alla fall att åka till Santa Barbara, det är inget jag ångrar!