It's a weird feeling

Konstigt. Nu sitter vi med resväskan packad. Och imorgon kväll bär det av mot andra sidan jorden. Den sidan som jag lämnade för några månader sedan, fast det känns som fem minuter och flera år på samma gång. Tiden här har fladdrat iväg så fort, och samtidigt känns det svenska livet som en evighet sedan.

Hemlängtan har jag, och alla andra också verkar det som, haft en rejäl dos av de senaste veckorna. Det ska bli så underbart skönt att komma hem i några veckor och njuta av svenskt julemys. Med alla ni underbara!

I lördags, efter språngmarschen till Marias och Richards flygbuss, var det att slappa som stod på schemat. Och gissa om jag slappade! Efter att ha Skypat med äpplena och Tove Tott åt jag och somnade sedan sittandes i soffan. Där satt jag och sov i cirka tre och en halv timme. Hoho, vad jag var trött. Sedan var det nästan dags för middag, och det blev en sväng till The Habit med Hanna, Sandra och Evelina. I ösregnet. State Street var som en halv flod.

I söndags (igår) åkte de flesta svenskarna hem, eller iväg på andra äventyr. Det känns så konstigt. Det är som att vi levt i en liten bubbla, och nu ska vi tillbaka till verkligheten. På något vis. Men vi kommer ju tillbaka.

Det är förresten typiskt, det här med vädret. Hela veckan som vi hade finbesök bjöd Kalifornien på regn, rugg och kyla. Och dagen efter att de åkt hem vaknar man upp till strålande solsken. Idag var det till och med t-shirt-väder, i den värmande solen. Men men, så kan det vara.

Snön, snart kommer jag! Hurra!