Ångestblandad stolthet

Min rubrik kanske låter ganska paradoxal, men när jag har förklarat borde ni förstå. Bara så att ni vet; jag villl nu inte höra några negativa kommentarer! Min egen ångest räcker alldeles väl, även om den inte är så stor.

Idag hände något. Kan man säga. Rätt så häftigt. Vi hade lektion i editing, och vår senaste uppgift hade varit att klippa ihop ett par scener från en film om en kille vid namn Eddie. Det fanns många continuety problems i materialet som gjorde det lite knepigt att redigera, och jag blev inte alls nöjd med mitt. Som vanligt. Men jag brydde mig faktiskt inte så mycket. Tyckte att det fick duga. Orkade inte lägga ner onödigt mycket tid på uppgiften.

Idag på lektionen skulle vi ha kritik och kolla på varandras klipp. Under tiden vi tittade på de andras började jag känna att mina var kanske inte så dåliga ändå. Helt dugliga i alla fall. Man fick välja vilken av sina två scener man ville visa upp, men jag kom inte ihåg vilken som var vilken så bara av en slump blev det den jag var mest nöjd med. En scen med en pappa och en dotter i en bil. Mot slutet av klippet fnissade Colin (läraren) till lite grann, och jag tänkte att "Nej attans nu har jag missat något vilktigt och gjort någon fulklippning"... Men så sa han ungefär "Very well done, I really like what you did here and how you cut this. Very good!" etc. Han lät faktiskt imponerad. YES! Det var typ lektionens bästa kritik, inte illa. Men vänta det kommer mera...

En stund senare var lektionen slut, och precis när jag skulle gå så ropade Colin på mig. Oj. Hjälp. Vad nu? Jag gick fram till honom och gissa om jag blev ställd över vad jag fick höra:

"I thought I'd chose my editors for the filmproduction class (alltså den kursen där vi ska göra kortfilm och var och en ska ha varsit jobb), but I really liked what I saw today so I wonder if you're interested in being the editor?" - Colin
"....????" - Jag
("Hjälp, hjälp HJÄLP, vad ska jag svara??! Vill jag det? Näej... Hjälp! Wow! Han frågar mig! Coolt, wow, hjälp..." - Mina tankar)
"It's a pretty big job but are you interested?" - Colin
"Uhm... Not really..." - Jag
"Okey, I just wanted to check. Great job with the editing anyway." - Colin
"Thanks." - Jag

!!!!!!

Stolt. Ångest. Förstår ni nu? Så himla stolt att han frågade om jag ville ha en av de största jobben (alla är stora, men ändå), och att han baserade det på att han tyckte att någonting jag hade gjort faktiskt var riktigt bra. Det känns bra vill jag lova. Ångest för att jag tackade nej. Gjorde jag fel? Var det dumt? (Jag frågar inte er, remember: jag vill inte ha några negativa kommentarer, utan detta var frågor jag ställde mig själv.) Men jag kände faktiskt att nej, jag vill verkligen inte vara editor. Då ska jag sitta inne och klippa medan de andra är ute och producerar. Det är svårt och tar ohyggligt mycket tid, och även om det är kul att klippa så vill jag inte missa den övriga produktionen. Så jag gjorde rätt val. Fast ångest har jag över att jag inte gjorde det på ett lite positivare sätt. Typ tackade lite mera. Jag blev bara så himla ställd av frågan.

I alla fall, så gjorde jag ett riktigt bra val känner jag. Gissa vilket jobb jag fick istället! Jag ska jobba med featurette tillsammans med Sandra och förhoppningsvis även Dane. Det innebär alltså att vi ska göra en "behind the scenes" till antingen ett av de två teamen eller till båda teamen (vilket vi starkt hoppas på). Wiiiii! Jag som älskar dokumentärfilm, får nu alltså göra en sådan ungefär. Och vara både producent, fotograf, klippare och rubbet. En helt egen liten produktion, med andra ord. Det ska bli fantastiskt roligt och spännande!

En svensk kille vid namn Ale fick sitt manus valt, så det blir ungefär en love story á la zombiefilm en smula. Klassen (utom vi som gör featurette) är uppdelad i två team, och det ena teamet ska göra en "zombie-zombie-tolkning" av manuset, medan det andra teamet ska göra en mer "thinking-man's-zombiemovie". Spännande! Hanna blir förresten busy, för hon ska vara både script supervisor (scripta) och jobba med kostym och rekvisita och förmodligen även spela en roll, kanske till och med den kvinnliga huvudrollen. Fast det går ju inte riktigt ihop. Åter igen, spännande!

Ojoj, vad jag skriver. Hoppas ni orkade läsa. För jag ville så gärna berätta. Sammanfattningsvis så känner jag:
WOW för det som hände!
WIIII vad kul och spännande det ska bli!

Måste lägga till ett litet citat också förresten. John, vår rolige TA i editing, sa när Colin visat min scen:
"Was it a swede who made that?" - John
"Yes, Nilsson, you can hear that's a swede." - Colin
När han visat Sandras klipp och tyckt att även det var riktigt bra, fortsatte Colin:
"It must be something about swedes." - Colin.


Nästa inlägg blir kort. Jag lovar.